Aj, aj, aj

Jag visste det. Eller jag hade i alla fall på känn att det var hight fidelity och inte fever pitch. Nu har tre storasyskon (Sara, Manne och Johan) uttalat sig i frågan och allt pekar åt samma håll. Jag viker mig (utan att först kontrollera källorna) och ber så hemskt mycket om ursäkt över att jag strör ut sakfel i cyberrymden.

Precis som Mirjam skrev så förstår jag om det inte är mer än måttligt intressant att följa varje steg i min löpträning. Men med de smått autistiska drag jag har blivit välsignad med så är det lika bra att fokusera på en sak i taget och just nu är det faktiskt inte så mycket mer som händer.

Jag pratade med chefen hemma i eskilstuna idag igen. Det ser ut som att jag kommer vara insyltad i ett "soursing"-projekt som en länk mellan eskilstuna och shanghai/lingong. Placerad i eskilstuna men troligtvis lite flängande till kina. Jag vet ännu inte så mycket om det och återkommer när/om jag vet mera.

Eftersom träningsdagboken inte bidrar så mycket till att höja intresset för bloggen så berättar jag en liten anekdot från förra veckan istället för att skriva om dagens sex km i något högre tempo än jättesakta.

Nåväl. Det hela utspelar sig hur som helst på löparbanan. Jag har sällskap av min kollega som bor i närheten av universitetet. När vi bara har några varv kvar på den kvällens löprunda frågar han om det är ok om han spelar musik med mobiltelefonen. (ett inte helt ovanligt fenomen)
-Eh, ja det är det väl. Svarade jag och tänkte "Eh, det kan du väl göra men jag tycker att det är lite konstig."
Sedan säger han.
-I just love rock music. It helps you to keep the pace.
Fint tänkte jag, lite rock i alla fall.
När musiken började skvala från mobiltelefonen så visar det sig att han spelar Alicia Keys. Kanske bra, men definitivt inte rock.
När låten är slut stänger han av musiken, lägger ner telefonen i fickan och säger.
- It feels so good, you almost forget that you are running.
Mmm, tänkte jag och hade helst velat springa ifrån honom när han spelade musik. Alicia Keys med ett stort mått av dopplereffekt (länk för er som inte vet vad dopplereffekt innebär: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dopplereffekt ) är ingen som inspirerar mig och får mig att känna flyt när jag springer. Möjligtvis kan det skrämma iväg mig och därmed kan jag glömma bort att jag springer.

För övrigt kan meddelas att smärtan i foten är ett minne blått. Däremot känner jag mig fortfarande påverkad av det. Det märks främst som en känsla av instabilitet, men som sagt, det gör inte ont längre. Hurra!

Ola: Köp en säng! Om det regnar har du en säng och pengarna tillbaka och om det inte regnar har du en säng och en solig midsommar. Du kan inte förlora!

Johan: Det duger med "några gånger i veckan" för din del. Då tar du ledningen av oss i fiskeligan eftersom mattias inte har registrerat sin, kiwi saknar vittnen(?) och jag har ingen inom rätt tidsperiod.

Manne: Jag följer gärna med under dom premisserna. Kan du fixa det!?

Mirjam: Både kul och lite slitigt med fem bortahelger i rad. Själv har jag precis bockat av min nionde helg (inte fler(!?) det känns mycket längre). Angående träningen så hänvisar jag som sagt till min autistiska ådra, men jag skall försöka dra ner lite på träningsrapporteringen. Såvida det inte händer något spektakulärt förståss! Lycka till med volleybollen och ta ner grabbarna på jorden...

Åter igen är det dags att sova. Klockan är lite för mycket. Jag måste verkligen lära mig att det tar längre tid än man kan tro att fylla i träningsdagbok (finns på nätet, antingen på jogg.se eller på shapelink.com) och skriva blogg.