Apati

En skön natts sömn efter ett något för sent insomnande avslutades abrupt av flyttgubbar som härjade i korridoren utanför. Inte så farligt tidigt, men jag hade föredragit att vakna av mig själv. Förmiddagen präglades av ett apatiliknande tillstånd där jag saknade både lust och handlingskraft att ta mig för något. Jag var fortfarande inte sugen på att brottas med turisterna nere i centrum och jag har ingen aning om vad man gör i Shanghai om man inte turistar, får massage, äter på restaurang eller löptränar. Det landade i planlöst irrande på internet. Vid tvåkrokarna bestämde jag mig för att rycka upp mig och gick iväg och handlade. Jag beslutade mig för att jag fick springa idag också och därmed fick jag äta lite nudlar (jag har försökt hålla mig undan från allt för mycket kolhydrater eftersom min kost annars skulle bestå av nästan bara kolhydrater (tex ris och grönsaker till lunch på jobbet) men tillåter mig lite mer kålisar när jag springer bort dom) till grisen och grönsakerna.

Det korta expeditionen till affären fick igång mig en aning och jag tog mig för att plocka undan i lägenheten (som någon verkar röra till när jag inte är hemma) och laga mat.

Jag hade lite planer på att göra ett maxpulstest under kvällen men insåg att dels påfrestar det nog mina svaga ben lite mer än jag vill i nuläget och dels att jag skulle riskera att dö. Flera källor på internet rekomenderar att man skall vara van vid högintensiv träning och gärna ha läkare i närheten när man gör maxpulstestet. Eftersom jag känner till min förmåga (eller kanske kapacitet) att krama musten ur mig så valde jag helt enkelt att skjuta upp testet till senare. Däremot hittade jag en "ny" formel för hur man beräknar en generell maxpuls. Enligt Polar (som kränger pulsklockor) stämmer den bättre och räknas ut genom att subtrahera halva åldern från 210. Det innebär att jag numer har en maxpuls på 196 istället för 192 (när jag räknar på hur intensivt jag får springa).

Maxpulstestet utgick således och jag valde att återigen jogga mig igenom ett lågintensivt pass. Jag gick iväg något tidigare än vanligt till löparbanan för att vara ute medans det fortfarande var ljust. Väl framme vid idrottsplatsen möts jag av närmare 700 personer på innerplan. En man som vrålar i högtalaranläggningen försöker organisera manskapet och lyckas efter närmare en kvart. Ett pistolskott går av och hela skaran börjar röra sig (allt mellan gå och springa) runt banan ackompanjerade av en bombastisk march som spelas i högtarna. Tjugo minuter senare (när samma march för femte gången börjar spelas) går jag fram till en västerlänning som sitter på innerplan och frågar vad som står på. Ernest & Young har haft idrottsdagar under helgen och det hela avslutas med två km "löpning" av alla deltagare. Jag pratar en stund med honom, får hans mailadress nedskriven på en sedel (eftersom ingen av oss hade något visitkort) och vinkar adjö när det börjar lätta på löparbanan. En timme senare hade jag avverkat 9,2 km. En liten picknick på fotbollsplanen med banan, ägg, vatten och streching avslutade dagens äventyr.

Jag avslutar med två citat från Roberth (taget från hans blogg http://roberthsblogg.kivhh.se/) som heroiskt löpte Stockholm marathon igår.

"Däremot började låren kännas rejält stela efter ca 14 km, men då är det ju inte långt kvar till mål"
"Det är hjärnan som bestämmer om du vill ta dig i mål, inte benen!"

Inspirerande för framtiden. Om det bara är hjärnan som ligger bakom framgången ligger jag bra till. Tyvärr tror jag att benen måste tränas ganska mycket mer innan jag fixar halvmaran.